Fru Forsberg

Åh den härliga lilla dubbelmoralen, den vi alla har men inte vill erkänna för oss själva eller någon annan för den delen, men jag tänkte dela med mig av en av mina som jag skäms lite över om jag ska va ärlig.

Men iaf , min bästa vän är ett av mina ex vilket kanske låter konstigt för många men han och jag har kännt varandra i vad som känns som 100 år och gått igenom mycket , innan honom så tyckte jag att är det slut så är det slut ingen mera kontakt då, men när ahn och jag gjorde slut ville jag inte släppa honom. Han är idag min bästa vän och jag skulle inte kunna tänka mig livet utan honom det skulle bli så tomt och tråkigt då. Men när jag blev tillsammans med Henrik och han hade kontakt med sitt x så fick jag lite panik det gillade jag inte, nu hade dom ingen bra kontakt utan det var grattis när nån fyllde god jul och sånt men inge mera och idag har dom ingen kontakt alls och har inte haft på över ett år.

Men varför är det så att det är helt okej för mig att va vän med mitt x men jag tycker inte det är okej att han är det ?

Visst hade han sagt till mig att vi är vänner och så kommer det förbli då hade jag accepterat det självklart men ändå... varför har jag en så stor dubbelmoral i detta?